Återupplev Sveriges framgångs-OS 2022
Vinter-OS i Peking var mitt under pandemin och blev därför synnerligen speciellt. Rent sportsligt blev tävlingarna en stor svensk framgång. Jan Hansson, tidigare sporkrönikör i Göteborgs-Posten och Borås Tidning, följde spelen dag för dag. En dagbok som blir till en spännande minnesresa!
Vilket OS har varit smidigast att följa? Det man ser hemma i TV-soffan.
Så lyder min åsikt efter sex vinterspel och lika många sommarspel på plats.
När 91 deltagande länder marscherar in i fågelboet i Peking är jag rätt glad att slippa bevakning på plats. Den uppfattningen delas nog av många som befriats/hindrats på grund av global pandemi.
Jag var på sommar-OS just i Kinas huvudstad 2008. Det var krångel redan vid ankomsten.
Alla journalister hade i förväg fått sig tillsänt OS-ackrediteringar, gällande även som visum under spelen. Brickorna var rejält inplastade, snyggt gula försedda med passfoton och lite knepiga nummer.
Allt fanns där utom ett band att fästa runt halsen. Som nödlösning hängde jag på ett blått från friidrotts-VM i Helsingfors 2005.
Det fick kinesiska regeringens förlängda armar att gå i taket på flygplatsens kontrolldesk. Deras försök att förmå mig byta till ett gult band gjorde mig obstinat.
Jag vägrade kategoriskt – möjligen med viss förhoppning att få se ett kinesiskt fängelse inifrån.
En ung dam kontaktade annan ung dam som kontaktade ung man som tycktes beredd att driva frågan till Kinas högsta domstol.
Efter någon timmes parlamenterande gav mannen upp. Jag fick behålla det blåa IAAF-bandet och tog det som en moralisk seger över 1,3 miljarder kineser. Fler än så var de inte på den tiden.
Igår invigdes vinterspelen på samma plats. Det imponerande fågelboet var överraskande välbesökt. Annars har storvulna inmarscher aldrig varit min grej. De flesta ser ungefär likadana ut.
En som stack ut var invigningen vid vinter-OS i Lake Placid 1980. Där minns jag en asiatisk deltagare som blev extremt nödig under vandringen runt arenan. Han misslyckades med att gömma sig bakom en funktionär när han tömde sin välfyllda blåsa.
Mer spännande än så blir det sällan. Vad tyckte ni förresten om den svenska dressen? Var den inte lite tam?
Älskar ni också skidskytte?
Sänd i så fall en tacksamhetens tanke till Sven Thofelt (1904-93). Det var den svenske militären/OS-ledaren som snackade in sporten på det olympiska programmet inför Squaw Valley 1960.
I argumenteringen ingick en smörig skröna för att övertyga tveksamma delegater. Den handlade om en uthungrad familj som satt i sin kalla stuga och huttrade. Mannen tog ned geväret från väggen, spände på skidorna och gav sig ut på jakt. När han återvände med med ett läckert byte spred sig tomtebolyckan i den lilla stugan.
”Finns det någon mänskligare sport än denna?” avslutade Thofelt sin framställan.
I mixedstafetten var det bara ett fel: Sverige halkade utanför medaljtrion. Annars hade loppet alla de ingredienser som en bra tävling ska ha.
På ett par vintrar har skidskytte vuxit från något obskyrt till en allmänt omtyckt TV-underhållning. Om man inte faller för den thofeltska berättelsen kan man möjligen fästa en löjets etikett över blandning skidåkning och skytte. Men när mixen blir så spännande är det svårt att inte bita på naglarna.
En riktig premiärdag med flera guldförhoppningar utan någon svensk på prispallen. Är vi på väg mot OS-fiasko?
Vi får nog lugna oss lite. Blågula skidåkare både med och utan gevär är tydligt kritiska mot vallateamet.
Ingen sa det öppet, men för att förstå räckte det att se Frida Karlsson gråta öppet i Frida Svenssons TV-intervju. För guldkandidaten berodde femteplatsen i skiathlonloppet på en rejäl vallamiss.
Första riktiga OS-dagen slutade alltså med två tunga guld till Norge. Hört det förut?
Känner ni hur skrinnarfebern stiger i riket?
Nils van der Poel är en olympisk mästare att gilla. 25-åringen från Trollhättan regisserade 5 000-metersloppet på ett infernaliskt vis.
Med fyra varv kvar visade klockan ett till synes hopplöst läge, dryga två sekunder bakom Patrick Roest. Jag vill inte tro att van der Poel regisserade sina varvtider för att mesta möjligt kittla våra nerver.
Men herre min je vad spännande det var innan guldsiffrorna presenterades: 6.09,31.
Min egen erfarenhet av hastighetsåkning är klen. Egentligen föredrar jag när folk med skridskor på fötterna har en puck eller bandyboll att jaga. Men nu har Sverige plötsligt fått en lysande profil att popularisera den krympande sport som föraktfullt brukar kallas ”humrarna på ryggen”.
van der Poel är en karaktär att verkligen uppskatta. Han vågar gå sina egna vägar, tränar kopiöst, är verbalt skicklig, har en ödmjukhet som tränger igenom alla TV-rutor.
Och visst unnar man Trollhättan denna framgång efter senaste årens mörka rubriker om skolattacker och utsatta områden.
Idrottsligt har stan traditioner, även i femringade sammanhang. Tre brottare har erövrat totalt tre OS-silver och två OS-brons: Bertil Antonsson, Jan Karlsson och Frank Andersson.
Exfotbollsstjärnan Håkan Mild fick nöja sig med 74 A-landskamper och VM-brons. Undrar vad det.ta konditionsfenomen skulle gjort med skridskor på fötterna.
Förste man högst upp på olympens höjder står nu Nils van der Poel, med tår i ögat och guldmedalj i handen. Det känns riktigt bra.
Först kom Poelstjärnan och fick den glänsande OS-medaljen att lysa ända till Trollhättan. Sedan kom stålkvinnan och fick guldet att bli till Sand…viken.
Svenska idrottshjältar står när andra faller. De må heta Nils van der Poel och åka 5 000 meter skridskor eller Sara Hector och köra storslalom på skidor.
Vid en snabb amatöranalys hittar man gemensamma egenskaper: total kompromisslöshet, viljan till obegränsad träning, den oförställda glädjen med idrottandet.
Under ett halvsekel som sportjournalist har jag hört fotbollsspelare och andra bortskämda sportstjärnor rabbla plattityder efter någon match. Ofta är de ”medietränade” att vräka ur sig tanklöst dravel.
Att lyssna till skrinnar-Nisse och skid-Sara är något helt annat. De uttrycker sig äkta och tänkvärt. Så skönt att lyssna till verkligt innehåll i varje uttalande.
När man hör storslalomtjejens namn glider tankarna till Mosebacke Monarkis gamla ess, lektor Hektor Sektor. Men Sara Hector är ingen skämtfigur av det slaget. Tvärtom har hon beslutsamhet och nerver av stål, om något annat skulle vara möjligt med Sandviken som hemstad.
Plötsligt gladdes vi åt svensk ledning i medaljligan – och hoppades på att de tre gulden skulle växa till fyra i skidskyttedamernas distanslopp. Men segrar i förskott är det sista man ska ta ut.
Jäklar vad galet det gick i skitskyttet. Och inte fanns det någon otäck vind att skylla på heller.
Efter vinterns segertåg i världscupen kändes de blågula resultatet rakt igenom misslyckade. Varför det blev så fick vi bara lite luddig förklaring till av TV-experten Magdalena Forsberg.
Denna sexfaldiga världsmästarinna borde väl veta vad man ska göra för att hamna på prispallen?
Giv oss vårt dagliga guld – och gärna ett silver därtill.
Damernas skidsprint blev precis den dubbla seger som de flesta hoppats på, rentav räknat med. Överlägsna vinnaren Jonna Sundling svepte med sig Maja Dahlqvist till en nästan lika snygg andraplats.
Med tanke på överlägsenheten i vinterns världscup kändes kanske OS-medaljerna följdriktiga. Men det som kan tyckas enkelt har ibland en benägenhet att krångla till sig.
Discoverys expertkommentator Emelie Öhrstig berättade om sin egen erfarenhet av att som dark horse sticka hål på favoriternas hårt pumpade ballonger i Oberstdorf-VM 2005. Boråstjejen körde plötsligt skiten ur alla, utan att någon förstod hur det gick till.
Den dagen var tacksam att skildra i en BT-krönika.
På några snabba år har skidsprint vuxit från något lätt krystat till ett mycket uppskattat inslag på OS-program. Själv blev jag fascinerad av att liveuppleva Björn Lind nästan känguruhoppa till sig guldmedaljen på spurtrakan i Turin 2006.
Runt den italienska fotbollshuvudstaden tog Sverige 14 medaljer. Nu är vi på god väg mot en lika imponerande siffra. Eller är det att vara för optimistisk?
Fyra dagar i följd har förkortningen SWE synts högst upp på någon prispall. Samtidigt måste vi vara storsinta nog att gratulera Johannes Hösflot Kläbo till segern i herrarnas sprint. Nu har Norge bara ett guld mindre än Sverige.
Våra grannar är ändå inte så dåliga i vinteridrott.
Medan svenska skidåkare tjöt av glädje borta i Kina kunde jag inte låta bli att fundera över det kvinnliga sprintloppets titelförsvarare. Stina Nilsson vann i Pyeongchang, la sedan av för att byta sport till skidskytte.
Nu är hon i Peking som reserv i ett lag som hittills misslyckats med det mesta. Vad tänker Stina nu?
Det måste bero på våra just avslutade coronarestriktioner. Någon annan förklaring är svår att hitta till Sveriges sorgligt guldtomma dag i Kina.
Vi kan helt enkelt inte hantera ett liv utan munskydd och säkerhetsavstånd till våra grannar. Det gäller även blågula idrottsstjärnor. Så efter fyra guldglänsande dagar i följd står vi denna onsdag med en futtig bronspeng att söka tröst i.
Segraren i storslalom, Sara Hector, var på väg mot något lika stort i lillslalom. Hon låg trea efter första åket. I andra åket försvann plötsligt alla drömmar om dubbelt OS-guld i ett rökigt töcken några portar från mål. Det var första gången på hela säsongen hon körde ur.
Istället får vi söka tröst i Anna Sween Larssons hyggliga niondeplats. Men när jag hör alpintjejens namn går tankarna genast till Sven-Agne Larsson och den gamle Öis-tränarens oväntade flytt till norska Hamar-Kamraterna.
”Vad ska du där och göra?” undrade kritisk journalist. ”Jag vill lära mig ett nytt språk,” svarade Sven-Agne.
Redan innan onsdagen hunnit bli morgon kunde vi glädjas åt (?) en bronsmedalj för Henrik Harlaut. Han kör något som på det modernt olympiska språket heter Big Air. Det snärtiga namnet för lätt tankarna till det militära luftvärnet och andra världskriget.
Skidhopparna gör vådliga luftfärder och landar smidigt på fötterna – eller i värsta fall på någon annan mindre tålig kroppsdel. Harlaut skötte det elegant och var strålande glad efter sin medalj.
Det var annat när de nya skidsporterna lanserades på OS-programmet. Jag minns hur de aktiva lätt föraktfullt fnös åt allt ”löjlig olympisk uppståndelse”. Nu har de förstått att femringade framgångar kan leda till lukrativa kontrakt och inte bara till sketna medaljer.
Sedan rymde onsdagen fler konstigheter utan svenskt deltagande. Vem bryr sig om snowboardcross, short track, nordisk kombination och dubbel rodel?
Torsdag morgon laddar vi om för skiddamernas 10 km. För inte är väl Sveriges tid som evig guldnation förbi?
Är Sverige slut som längdåkarnation?
Ja, det är inte jag som undrar efter fiaskot på damernas 10 km klassiskt. Samma fråga ställdes redan under vinter-OS i Oslo 1952.
Dit kom svenskar som regerande mästare och körde rakt in i väggen. Vår stora favorit Mora-Nisse Karlsson blev femma på 18 km och sexa på femmilen.
En tid där efter var svenskarna åter på tronen. Ungefär så har det fortsatt ända sedan dess. Upp och ner på snöklädda prispallar.
I väntan på nästa medaljchans kan man fundera över vad som hänt i Kina med vår största stjärna. Frida Karlsson ser ut att ha tappat både formen och livsgnistan. Tolfteplatsen nu var ett nytt magplask med tanke på hennes normalkapacitet.
När man studerar studerar prislistan från milloppet går att notera två klassiska svenska misstag: unionsupplösningen med Norge 1905 och brytningen med Finland 1809, efter 600 år tillsammans.
Annars hade vi kunnat lägga till tre tunga namn i medaljstatistiken: 1/ Therese Johaug, 2/ Kerttu Niskanen, 3/ Krista Pärmäkoski.
Istället tvingas vi uppleva en hel dag utan ett enda besök på prispallen. Så underligt det känns.
Samtidigt: så skönt att Tre Kronor lyckas hålla undan i premiären mot Lettland, 3-2 efter 3-0-ledning. Puh!
Monster växer upp i Trollhättan. Då tänker jag inte på såna som blir bankrånare och heter Clark eller skolmördare och heter Anton.
Nej, det finns också guldmonster med skridskor på fötterna. Nils van der Poel nöjer sig inte med dubbelseger i Peking-OS. Han sätter samtidigt världsrekord på 10 000 meter och gör det med en till synes enastående lätthet.
Sverige har god tradition att fostra olympiska mästare på milen. Det började med Åke van der Seyffarth 1948, fortsatte med Sigge van der Ericsson 1956, Jonny van der Nilsson 1964, Johnny van der Höglin 1968 och Tomas van der Gustafson 1988.
Sedan dess har vi väntat och längtat i 34 år på en ny mästerskrinnare. Eller har vi förresten det?
Snarare har sporten varit på väg att självdö i kungariket Sverige. För att snöra på sig skridskor har ungdomarna nästan krävt en hockey- eller bandyklubba att hålla sig i.
I fredagens GP går att läsa en intressant artikel om pånyttfödd verksamhet på specialarenan Ruddalen i västra Göteborg. Där trängs nu ett växande skrinnarsläkte, troligen med ambitionen att glida vidare i Nils van der Poels ovala spår.
En bättre förebild går knappast att hitta. 25-åringen är en karaktär av ovanligt slag: eftertänksam, verbal, trevlig, talangfull, viljestark, idérik och träningsnarkoman. Han har fler goda egenskaper än man kan hoppas av en världsstjärna.
Nils van der Poels faderliga rötter finns i skrinnarlandet Holland och de moderliga i Sjuhärad. Kollegan Kjell-Åke berättar att generationen med morföräldrar och bakåt kommer från Gällstad, Dalstorp, Redslared och Öxabäck.
Lite synd var det om Elvira Öberg som åkte till sig ett storstilat OS-silver i van der Poels skugga. LIllasyster Öberg skaffade sig därmed ett utmärkt läge inför söndagens avslutande jaktstart.
”Huk er i bänkera för nu ladder skidskyttetjejera om”.
Skidstafetter är svårförutsägbara. Bara en sak brukar vara konstant. Fram till OS hade Norge vunnit 18 och Sverige två av de 20 senaste damloppen 4 x 5 km.
Idag kullkastades det mesta: 1/ Ryssland, 2/ Tyskland, 3/ Sverige, 4/ Finland, 5/ Norge.
Jonna Sundling ska hyllas som svensk bronshjälte. Sprintmästaren gjorde ett avslutande lopp av guldklass när hon körde in 20 sekunder på flera medaljjägare framför henne.
27-åringen från Umeå känns så formstark att man nästan vill kalla henne möjlig segerkandidat även på den avslutande tremilen.
Sundlings motsats under OS heter Frida Karlsson. Vad vår normala superstjärna råkat ut för i Peking är gåtfullt. Ny genomklappning på tredje sträckan. Kinesisk frossa?
Lika anmärkningsvärd var Therese Johaugs relativt bleka insats på andra sträckan. Världens skiddrottning lyckades inte föra upp norskorna som man förväntat.
Inte heller skidskyttet slutade så gulddoftande som vi kanske hoppats på. Platserna 5 för Sebastian Samuelsson och 6 för Martin Ponsiluoma kan låta halvdant. Men till söndagens jaktstart har de bäddat för att nå prispallen.
Där stod idag två norska bröder Böe, trots att båda missat i skjutningen. I min tidiga ungdom lärde mig en viss Klas Lestander hur man bör vara prickfri för att nå OS-guld i skidskytte.
Det hände vid sportens premiär 1960 i Squaw Valley. Där var Arjeplogsonen ensam i hela fältet att skjuta fullt. Fransmännen hade svårare. Tillsammans bommade de 68 av 80 skott!
Medaljerna strömmar in. Sverige har nu erövrat elva – och minst lika många goda chanser finns kvar.
Tidernas rekord noterades i Sotji 2014 där vi håvade in två guld, sju silver och sex brons, totalt 15. Den snygga siffran kommer att raderas ut, såvida inte våra is- och snöartister råkar ut för en kollektiv genomklappning.
Dagens höjdare var skidskyttedamernas jaktstart. Där kopierade Elvira Öberg fredagens silvermedalj från sprintloppet. 22-åringen visade inte enbart åkstyrka utan total nervkontroll vid skyttestationen.
Att vi skulle få glädjas åt öbergska OS-medaljer kom knappast som en överraskning. Men att det var lillasyster Piteå-Elvira som tog huvudrollen från superstjärnan Hanna hade inte skidskyttevärlden räknat med.
Länge var den enda Elvira man hört talas om 91:an Karlssons fästmö i Rudolf Peterssons serietidning. I denna har hon hängt med ända sedan 1932, utan att förnamnet gjort så många avtryck. Kanske ändring nu?
På senare år har skidskytte blivit en av våra populäraste TV-sporter. Dess inbyggda spänningsmoment är svåröverträffade. Moderna kameror som zoomar in ansiktsuttryck och skyttetavlor ökar den diaboliska laddningen.
Dessvärre saknar folket bakom Peking-produktionen kompetens. Det är rent amatörmässigt utfört, särskilt när man jämför med proffsiga sändningar från ställen som Ruhpolding och Östersund.
Oftast är skidskyttetävlingar mindre upphetsande på plats. Jag gäspade mig igenom mina första livelopp under Albertville-OS 1992. Det kändes mest snurrigt trots att Torsby-sonen Mikael Lövgren fixade brons både individuellt och i stafetten.
Herrarnas 4 x 10 km utan gevär blev en annan rysare. Vårt orutinerade lag förtjänar beröm för hur de tog sig an uppgiften. Särskilt William Poromaa förtjänar högsta betyg för sin snygga andrasträcka.
21-årige William har att brås på. Både pappa Larry och mamma Anette Poromaa (född Fanqvist) var landslagsåkare. Äpplet faller inte långt från skidorna.
Många har synpunkter på sändningarna från Kina. Fel, ALLA har något kritiskt att framföra.
Åsikterna är befogade. Produktionen har varit bedrövlig från ett modernt professionellt perspektiv. Särskilt gäller det skidtävlingar med eller utan gevär på deltagarnas ryggar.
Vi har letat efter toppåkare som bara försvunnit. Vi har tvingats följa halvfigurer utan medaljkoppling. Vi har bara blivit snurriga framför 18-tummaren.
Förlåt, rutan är bredare numera men storleken saknar väl betydelse?
Kanske har vi ett selektivt minne från ”den gamla goda tiden” när tv-burken kom in i våra vardagsrum. Allt var inte perfekt då heller, även om vi gärna vill uppleva det så i ett nostalgiskt skimmer.
Vi äldre som var med minns gärna den långa väntan på skidesset Assar Rönnlunds uppdykande bakom en lada vid skidstafetten i Innsbruck-OS 1964.
Framförallt känns det hårt att döma ut dagens olympiska Discovery-besättning. Det sändande bolaget har noll chans att påverka sändningarna från Peking, trots massor av inbetalade rättighetsmiljoner.
Pandemirestriktioner har gjort förutsättningarna extra besvärliga. Nu sköter både kommentatorer och experter jobbet från Stockholm. Därifrån är det svårt att få överblick och förmedla kinesisk närvarokänsla.
I min bok bör de flesta bakom mikrofon och egen tv-ruta slippa fiaskostämpel, även om många omdömen är skoningslösa. Varje generation föder goda sportreportrar/kommentatorer – och mindre goda.
Allt var inte av högsta klass under tv:ns första decennier med enbart SVT. Då hjälpte oss stilbildaren Lennart Hyland, Lars-Gunnar Björklund, Plex Petersson och Arne Hegerfors att lyfta mediet till höga nivåer.
Det innebar inte att vi slapp lyssna till ännu fler halvdana referenter som försökte blåsa upp sig.
På liknande sätt fungerar det idag. Sverige förfogar över lysande referenter/experter och mindre goda. I det hoprafsade Discoverygänget finns både erfarna och oerfarna – och alla sitter inspärrade i ett tv-hus på hemmaplan.
Hockeykommentatorn Tommy Åström tillhör redan våra största namn. Roberto Vacchi är hyllad cykelreferent, men under OS kritiserad för sina försök att navigera oss genom det hopplöst filmade skidskyttet.
Två andra lotsar på ovan snö är Petter Bartling (längdåkning) och Niclas Jarelind (alpint). Båda håller hög klass som fotbollskommentatorer. Här gör de OS-debut under svåra förhållanden i helt andra grenar.
Curling är en sevärd tv-sport. Dagens svenska herrseger mot Ryssland skildrades pedagogiskt utan övertoner av paret Robin Gomin-Sebastian Kraupp. Så initierat och begripligt för oss fåkunniga borde vara eftersträvansvärt.
En bärande Discovery-profil sköter morgonsändningarna. Jonas Karlsson är en lysande programledare med djupa kunskaper och önskvärd förmåga att göra journalistik av det mesta.
Bästa analytikern i samma soffa är Emelie Öhrstig. På ett tilltalande sätt gör den förra sprintvärldsmästaren från Borås skidåkningen begriplig även för oss som behöver rejäla stavar att hålla i.
Kvällstid serverar Jessica Almenäs ett dagligt magasin. Det går så där. Mycket trams och hemma-hos blandas med några toppar. En sådan var hennes söndagsintervju med vältalige Nils van der Pole.
Den dubble OS-mästaren meddelade att karriären är över nu. Åtminstone kunde det kryptiska uttalandet tolkas så.
Ingen tv-idrott kan vara roligare än skidskytte – eller sorgligare.
En dag som denna har Norge och Sverige helt olika bild av herrstafetten. För att inte tala om Ryska Olympiska Kommitténs siste man Eduard Latypov.
Vad han sysslade med vid skyttet i suverän ledning begrep nog ingen. Hade han redan börjat fira med en stor slurk Smirnov? Siktade han på fel tavla? Riktade han rentav geväret mot konkurrenten från Ukraina?
Det var en genomklappning av sällan skådat slag. Två straffrundor öppnade gulddörren för norrmännen. Gissa om de klev in genom den.
Vår svenske Latypov hette Jesper Nelin. Efter målgång klagade han på stelfrusna fingrar som fick kulorna att spridas i den kinesiska polarkylan.
Nelin är uppväxt i Borås, staden med de sju färgernas flod och knappast ett skidskyttemekka. Varför förhållandena skulle drabba honom och Latypov värre än andra lyckades inte studioexperterna reda ut, trots goda försök.
Nu fick Sverige nöja sig med femteplatsen efter en snygg uppåkning av slutmannen Sebastian Samuelsson.
För att söka medaljtröst kan vi blicka tillbaka på gyllene tider i skidskyttespåret. Senast i OS 2018 vann våra stafettkillar – liksom vid den olympiska premiären 1924.
Det första loppet i Chamonix var av annorlunda art. Då tävlades det i militär patrull. Sex deltagande lag hade fyra man i varje. Alla startade samtidigt. Tre av dem sköt tillsammans 18 skott på en tavla 250 meter bort.
För varje träff fick de 30 sekunders tidsavdrag. Sverige hade åtta fullträffar, vilket räckte till segernoteringen 3.56,06, minuter snabbare än Frankrike som ändå prickade rätt elva gånger.
Idag laddar vi om – med den riktiga inledningen av hockeyturneringen: Tre Kronor-Kanada.
Stafett är stafett, säger Sverige. Staffel ist Staffel, säger Tyskland. Estafeta jest estafeta, säger Ryssland. Viesti on viesti, säger Finland. Stafett er stafett, säger Norge.
Gamla sanningar gäller ännu, med eller utan gevär, på alla tänkbara språk. Inget skidlopp rymmer mer dramatik. Inget är mer händelserikt än när lagkompisar växlar med varandra. Inget är roligare än när Sverige vinner.
På onsdagsförmiddagen fick vi nästan en dubbel högvinst. Till slut fattades det bara 2/10-delar från att Jonna Sundling på sprintstafetten skulle kopiera Elvira Öbergs ståtliga seger från skidskyttedamernas 4 x 6 km strax innan.
Kanske ska vi undvika att gräma oss över missade guldmedaljer när vi redan har kammat hem sex stycken. Det är ett strålande facit och fyra goda dagar återstår i Peking.
Lillasyster Öberg från Svensbyn reste till Kina utan att vara riktigt etablerad i världstoppen. Hon kommer att lämna OS med minst en guldpeng och två silver.
Kanske kan vi efter fredagens masstart hoppas på ännu fler medaljer i bagaget. Även om 22-åringen kanske skulle tvingas betala övervikt på planet hem.
Jag har skrivit det förr och gör det gärna igen: skidskytte är en mästerligt konstruerad tv-sport. Den rymmer alla ingredienser som inte bara låter spänningen bestå, utan snarare får den att öka efterhand.
Med facit i hand kan toppstriden ha avgjorts när den norska stjärnan Tiril Eckhoff bommade till sig två extrarundor på andra sträckan. Något liknande höll storasyster Hanna Öberg på att ställa till med på sträcka tre. Men hon slapp undan extravarv med några millimeters marginal och körde stabilt.
Så tack IOK för introduktionen av damernas skidskyttestafett i Albertville 1992. Frankrike vann urpremiären över 3 x 7,5 km.
En lokal bonde hade donerat ett annorlunda pris till den yngsta segraren i hemmalaget. Det gick till 19-åriga Corinna Niogret. Hon kunde kvittera ut en levande ko! Som knappast varande någon agrar typ sålde Niogret djuret för 1 100 dollar.
Kanske någon norrbottnisk lantbrukare har en välgödd ko att erbjuda Öberg-familjen?
Det enda som räknades var guld. Och varför skulle det vara det för en särklassig världsetta?
Sandra Näslund visade med önskvärd tydlighet varför hon totaldominerat vinterns världscup i skicross. Hennes OS-seger var ytterligare ett jazzigt bevis på vem som regerar i denna snärtiga sport.
Större favorit än startraketen Näslund gick nästan inte att vara. Aftonbladets utmärkta OS-bilaga rankade hennes segerchanser till 99 procent. Dubbelmästaren Nils van der Poel noterades för ”bara” 98…
Ni som följt rapporterna här kanske har förstått att jag inte är överförtjust i allt nytt på OS-programmet. Framförallt gäller min tveksamhet grenar som bygger på bedömningar och konstnärligt värde.
Det öppnar för mygel och egenintressen bland domare och styrande. Vi har alltför många skandaler i konståkningens glittriga skenvärld.
Skicross är en spännande mix av störtlopp och motocross. Fyra åkare klädda i fyra olikfärgade plastvästar kör nedför en kurvigt kuperad bana i upp mot 90 km/tim. De två bästa vidare och de två andra utslagna. Snabbast i finalen vinner.
Lättfattligt och raffinerat. Omkörningar och kullkörningar. Publikvänligt och tv-mässigt. Redan efter två åk är man frälst på skicross.
Förarna i allmänhet verkar vältränade. Sandra Näslund är mer än så. Att döma av ett initierat tv-reportage tycks hon köra rena monsterpass med tunga vikter och plågsamma kroppsförsök.
Den här tjejen har längtat efter OS-guld ända sedan Pyeonchang 2018. Där blev hon fyra. I skenet av det var hennes dubbla VM-titlar klen tröst.
Ädla olympiska plaketter smäller högre än allt annat. Det tycker inte minst vi som gärna studerar medaljligan. Just nu känns den riktigt trevlig ut för svenskt vidkommande.
Näslunds fullträff var guld nummer sju. Fler än så har Sverige aldrig tagit i ett vinter-OS. Tre dagar återstår att göra siffran än mer glänsande.
Har ni också blivit skidskytte- och curling- och hockeyexperter under OS? Vi vet precis hur de borde gjort, alla som skjutit, curlat eller straffat bort sig.
Men ärligt talat är våra blågula idrottare några riktiga fenor på att jaga medaljer. Ni såg hur Martin Ponsiluoma överraskande smög sig fram till en grann silvermedalj i morgonens masstart. Detta inte minst till stor glädje för sambon Hanna Öbergs som redan hade ett stafettguld.
Därmed har sonen bättre OS-facit än pappa Jyrki Ponsiluoma (åtta i Albertville 1992) som livefirade med mamma och varsitt glas champagne i tv:s numera obligatoriska hemma-hos-reportage från Östersund.
Två finalplatser stod på spel denna eftermiddag. Curlingdamerna fick en lysande start med 4-0 direkt mot Storbritannien. Motståndarna replikerade med lika stora segersiffror i rond nio – och vann i extraronden. Bronsmatch väntar nu.
Samtidigt försökte Tre Kronor ta sig till guldmatch i en ryslig semifinal mot favoriten Ryssland, eller ROC som laget heter här.
Matcher som går till förlängning och straffar är per automatik raffinerade. Sverige ska ha all heder för sin insats. Den var strålande ända in i straffavgörandets slutskede.
Där saknade vi den kyla som Discoverys studioexpert Peter Forsberg hade i Lillehammer 1994. Ni minns hans klassiska straffdragning i OS-finalen mot Kanadas Corey Hirsch.
Nu måste Kronorna försöka ladda om till en lätt sorgkantad tredjeprismatch mot Slovakien. Brons är ändå brons.
Sverige gör sitt medaljrikaste vinter-OS någonsin. Då bör man komma ihåg att antalet grenar vuxit elefantartat. Nu finns det 109 chanser till guld. Det ska jämföras med 37 vid OS i Innsbruck 1976.
Där upplevde jag mitt första av tolv olympiska spel. Fortfarande är det tidernas sämsta för svensk del. De enda medaljerna tog utförsdebutanten Ingemar Stenmark och längdåkaren Benny Södergren.
Två brons var inte mycket att skriva hem om. Från den österrikiska alporten minns jag bättre två tragikomiska händelser utanför skidspåren.
o Vi flög till München och fortsatte med buss. När vi skulle checka in på journalisthotellet i Innsbruck var vår reseledare så full att han fick bäras in i receptionen.
Nämnde jag att han hade grava alkoholproblem?
o Skidbevakarna fortsatte till Seefeld. Där var det gamla trähotellet så lyhört att alla amorösa aktiviteter hördes vida omkring. En kollega hann sällan besöka skidstadion. Han var oftast invecklad i ljudliga intimiteter.
En tid efter spelen träffade jag honom och frågade om relationen var tillfällig eller pågick ännu:
”Nä, jag kom ur det rätt bra. Hon fick en dryg tusenlapp till en abort i Innsbruck.”
Sveriges åttonde OS-guld är bärgat. Inklusive extraomgång bjöd curlingherrarna på 2 timmar och 45 minuters diabolisk finalspänning mot Storbritannien.
Klockan 10.50 på lördagsförmiddagen hissade lag Niklas Edin armarna i luften och kastade sig runt halsen på varandra. Grabbarna hade fullgjort den krävande uppgift de skulle utföra på den jämna men förrädiska OS-isen.
Curlingsändningarna från Peking har varit djävulskt raffinerade även för oss fåkunniga i branschen. Många nyvunna kunskaper ska vi tacka kommentatorerna Sebastian Kraupp och Robin Fomin. Deras sätt att förklara svåra taktiska saker var föredömligt.
När olympiamästarna utövar sin sport ser den jätteenkel ut. Med eller utan curl tycks stenen gå med rätt hastighet i precis avsedd riktning.
Riktigt så känns det aldrig så för oss nybörjare i curlinghallen. Där sticker stenklumpen iväg med väldigt fart – eller stannar efter några meter.
För kapten Edin var detta en efterlängtad OS-titel efter fem VM-guld och massor av segrar. Faktiskt är det första gången ett svenskt herrlag får kliva överst på den olympiska prispallen, trots att curling fanns med redan i första spelen 1924.
OS i Chamonix påminde inte särskilt mycket tävlingarna i Peking. Där ingick bara 16 grenar. Den svenska medaljskörden bestod av Gillis Grafströms guld i konståkning och silver i just curling.
I laget ingick tidernas äldste vintermedaljör. Carl August Kronlund var 59 år och 155 dagar. Runt sig hade han småpojkarna Karl Erik Wahlberg, 49, Carl Axel Pettersson, 49, och Johan Petter Ahlén, 44. Ni ser dem på bilden här nedan.
Av dagens olympiamästare är Niklas Edin äldst med sina 36 år. Yngst är finalens suverän Rasmus Wranå, 27. Om han fortsätter lika länge som Kronlund gjorde kan han hinna med ytterligare nio OS.
För inte siktar väl Wranå på bli tidernas äldsta medaljolympier alla kategorier, även han svensk. Skytten Oscar Swahn var 72 år och 255 dagar när han sköt till sig ett silver i Antwerpen 1920.
Våra curlingdamer hade ett OS-guld att försvara. Det lyckades inte, men bronset är gott nog för Anna Hasselborg & Co. De tog nu medalj nummer 17, alla tiders svenska rekord i vinterspelen.
Då fick vi stå ut med att Tre Kronor samtidigt gjorde en torftig insats i tredjeprismatchen. Slovakien vann välförtjänt med
Kanske kan man skylla på att Sverige hade 113 spelare registrerade i NHL-klubbar inför säsongstarten. Några av de namnen kände jag igen. Men var kom alla de andra ifrån?
Vad minns vi bäst från vinterspelen i Peking? Det är förstås subjektivt, men så här ser min tio-i-topp-lista utan inbördes rangordning.
o Nils van der Poel slog alla med häpnad både på och utanför skridskobanan. Den dubble guldmedaljören från Trollhättan har en framtid som föreläsare eller tv-profil. Fast vi vill också se honom försvara titlarna i Milano 2026.
o Sandra Näslund var superfavorit i skicross. Hon försvarade de högt ställda kraven. Tjejen från Kramfors hade vunnit 33 av vinterns 34 heat i världscupen. Hon var lika överlägsen på kinesisk snö.
o Alexander Bolsjunov från Ryska Olympiska Kommittén (hur hinner han med alla möten där?) var spelens överlägsna skidkung. Hans tre guld, ett silver och ett brons är svårslaget.
o Elvira Öberg åkte hem nästan lika medaljtyngd. Vem kunde tro att Hannas oerfarna lillasyster skulle skjuta åt sig ett guld och två silver? Sverige har en framtid i skidskyttespåret.
o Walter Wallberg – någon som hört det namnet före OS? Bollnäspojken öppnade gulddörren för Sverige. Efter hans seger i puckelpist slog våra aktiva till fyra dagar i följd.
o Sara Hector heter vår sent krönta alpindrottning. 29-åringens seger i storslalom visar att Sverige fått fram en duglig regent efter högaktade namn som Pernilla Wiberg och Anja Pärson.
o Niklas Edin kom till Peking med fem tunga VM-titlar, men framförallt med viljan att äntligen få ta ett OS-guld. Curlingkaptenen lotsade sitt gäng lysande. Platsen överst på prispallen var välförtjänt, men vägen dit kantad av många hinder.
o Jonna Sundlin är sprintvärldens särklassiga stjärna. Det visade hon både i stafetten och i det individuella loppet. Hennes överlägsenhet hade god inverkan även på kronprinsessan Maja Dahlqvist som blev tvåa.
o Therese Johaug har varit längdskidornas särklassiga etta under lång tid. Äntligen fick den 33-åriga norskan erövra ett individuellt OS-guld. Hon nöjde sig inte med det, utan tog tre!
o Finlands avslutande hockeyseger var både välförtjänt och efterlängtad. Jukka Jokinen har styrt upp sina lejon på ett enastående vis. Riktigt roligt var att veteranen Marko Anttila, 36, låg bakom vändningen i finalen mot Ryssland, 2-1.
Allt som glimmade i Peking var inte guld. Vi minns också några hemska besvikelser:
Den alpina suveränen Mikaela Schiffrin missade alla sina tre medaljchanser. Frida Karlsson fick märkliga genomklappningar i skidspåren. Charlotte Kallas avslutande tremil var lika plågsam att skåda.
Men mest utsatt av alla i vinter-OS var en 15-årig ryska. Kamila Valieva kom till KIna med krav att sopa hem guldet i konståkning – efter en tyngande dopningsdom.
Vem hade gett eller snarare tvingat henne att ta de förbjudna medlen? Hur kan man behandla en liten tös på det viset? Vilken framtid har stackars Kamila?
Tyvärr ger fallet Valieva vinter-OS en fadd eftersmak, trots åtta guld och 18 medaljer för Sverige
JAN HANSSON