Johan Olsson och Dag Malmqvist, Radiosporten, foto: Sten Feldreich
Dramatiska situationer saknas inte karriären för sexfaldige olympiske medaljören, längdskidåkaren Johan Olsson. När han gästade Sveriges Olympiahistoriska Förenings årsmöte fick publiken detaljer som Johan frikostigt delade med sig av, utfrågad av Radiosportens Dag Malmqvist.
Som vid skitathlonloppet vid OS i Vancouver 2010, då Johan vid skidbytet ryckte åt sig en ledning som såg ut att hålla ända in i mål.
–Inför bytet hade jag preparerat öglorna på mina stavar så att jag slapp fumla med öglorna när jag skulle sticka in händerna i dem. Därigenom fick jag ett försprång på 5-6 sekunder som blev till runt 20 sekunder som mest. Tänkte att de andra skulle få jobba för att komma ikapp.
Efter att ha lett nästan hela fristilsdelen, i ett lopp där Marcus Hellner och Anders Södergren försökte bromsa övriga fältet, kom klungan ändå ikapp.
Med bara några hundra meter från mål står det mellan Petter Northug, Alexander Legkov, Tobias Angerer, Marcus Hellner och Johan Olsson. Hellner var vassast i spurten, men Johans Olsson kniper bronset.
–En härlig lagseger! Det var Anders (Södergren) och Marcus (Hellner) som hjälpte mig fram till medaljen.
På väg hem från Vancouver med tre medaljer i bagaget (guld i stafett, brons i skiathlon och brons på femmilen) blir Johan stoppad av en tulltjänsteman, som undrar vad det är som ger utslag i röntgenapparaten. När Johan visar sina medaljer förstår tullaren att det inte är vem som helst han stoppat. Han gratulerar och gör honnör.
Tre år senare vid VM i Val di Fiemme håller Johans utbrytartaktik ända in i mål.
–Jag tyckte att jag hade gett mig lite för enkelt i Vancouver när jag lät klungan komma i kapp.
Taktiken inför femmilen med masstart var att spräcka fältet tidigt och på så sätt hänga av de vassaste spurtarna. Dario Cologna är den enda som orkar följa Johan, men Cologna faller efter två mil och blir uppfångad av klungan. Johan är ensam i täten med tre mil kvar.
–Jag ger allt och tankarna far i huvudet. När jag kommer in för varvning och speakern –på svenska–säger: ”Ja, Johan, nu har du bara halva loppet kvar” får jag en rejäl mental smäll. När man går för fullt under så lång tid är kroppen oberäknelig. ”Soppatorsk” eller kramp kan komma oförberett och obönhörligt. Först i sista backen kunde jag slappna av.
Solokörningen höll och direkt efter guldloppet intervjuas Johan av radiosportens Roger Burman. Johan har dottern Molly, 2 år, på armen som säger i radion: ”Vinde du, pappa?”
Ett minne för livet!
//Sten Feldreich
